Den duktiga flickan…

Idag har jag varit på ett fantastiskt inspirerande föredrag om mångfald och hur normer och gamla teser påverkar vårt syn- och förhållningssätt som den like fantastiske Kelly Tainton höll. Vilken underbart härlig man! Humor, utstrålning, kunnig, förtroendeingivande och kompetent...

Som en start på föreläsningen så bad han samtliga i lokalen att skriva ner tre egenskaper som definierar en privat samt tre egenskaper som definierar en yrkesmässigt. Jag fick lära mig att ju svårare man tycker att detta är desto mer reaktiv för andras förväntningar är man. Det vill säga att man känner sig själv ganska dåligt. Jag har tillbringat alldeles för många timmar i min ensamhet till att vända ut och in på mig själv i en förhoppning att lära känna (och kunna tycka om) mig själv. Idag känner jag mina fel och brister bra mycket bättre än vad jag gjorde för tio år sedan. Jag har inga problem med att blottlägga egenskaper som inte enbart är positiva därför skrev jag med självklarhet ner ”duktig flicka” bland mina yrkesmässiga egenskaper. För jag är en ”duktig flicka”…

Det tror jag inte att jag är ensam om att vara. Det finns säkert många med mig som skulle kunna definiera sig själva som ”duktiga flickor”. Vi som ställer höga krav på oss själva och på omgivningen. Som reder oss själva. Som kan. Som lägger vår själ i det vi gör utan att förvänta oss något tillbaka. Som vill prestera. Som vill uppnå något. Som försakar oss själva till förmån för annat och andra. Som tålmodigt kämpar för det vi tror på. Som känner tillfredsställelse i att göra och att göra det bra. Som har en inte drivkraft och motivation och inte behöver uppmärksamhet för att känna oss tillfredsställda – för om inte jag är nöjd själv kan inte beröm från någon annan ändra på hur jag känner...

Jag tror inte Kelly Tainton förstod att det var det jag menade… Det grämer mig lite att jag inte tog möjligheten när den gavs att förklara mer ingående. Nu tror jag att han lämnade lokalen med intrycket av att jag var en patetisk tjejig tjej som var tvungen få höra att jag var duktig – och längre från sanningen än så kan man nog inte komma…