Nu springer hon på de evigt gröna ängarna tillsammans med sin något omaka men ändå allra käraste vän Ken. Blundar jag kan jag se dem springa i kapp och krumbukta sig på en blommig sommaräng. Han vinner så klart men hon är lika lycklig för det. När de tröttnat på att springa betar de gräs sida vid sida och mår som den prins och prinsessa de är. Fy vad jag saknar dem båda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar